2 Läs mer >>
Mit hjärta är som en galen hund
 
det vill skrika ut sin mattes namn
det vill slita sig ur sin kropp
 
och lämna den söndertuggad
 
det vill få finnas för sin matte
och skydda henne från sigsjälv
 
lögner kväver skriken och 
dränker dem i ett kallt ösregn
av tårar
 
det är vått
det är kallt
 
det vet att det borde fly
men vet att det inte kan
förrän matte har målat om 
sin lögn till solsken med
hundens pensel av motbevis

Mitt hjärtas pensel

1 Läs mer >>
Det var ett tag sedan jag skrev poesi nu, tänkte göra ett försök igen eftersom det känns som att jag har några ord i skallen som måste ut..kort sagt kan man väl säga att det är som jag känner när jag har en av mina svackor bland alla minnen, trots att jag skriver så här nu, är det trots allt inte så jag mår just nu i skrivande stund! Oroa er inte för det jag skriver om döden, i dikten, jag har inget självskadebeteende längre, det var några år sedan jag slutade att skära! Visst händer det att jag tänker på döden när jag har mina svackor, men det ÄR INTE så att jag funderar på självmord eller att skada migsjälv! När jag skriver poesi gillar jag att använda metaforer för att skapa djupare och starkare bilder som inte blir allt för tydlga i mitt verk eftersom jag vill att läsaren ska kunna tänka lite på vad jag säger och inte tolka allt bokstavligt,  ungefär som en gåta där det finns många svar!
 
 
Rymden 
 
 
I rymden där inga känslor finns har jag sett tystnadens kropp
hon har ett hjärta av sten och lögner
 
hennes ögon är av feghet och hyckleri,
hennes öron är svarta hål
 
jag svävar ensam där, rädd för varje steg
som jag försöker ta suger mer tillit ur min kropp
det är hennes näring, som hon tar som en vampyr
om jag fick vända på lögnen hade rädslan 
skrämts iväg till sitt mörker ensam utan 
att dra mig med i sitt fall
 
jag ser tystnadens kropp den har ett hjärta av
sten och lögner och jag glömmer inte
så länge tankarna kretsar som korpar runt mitt huvud
och kanske är det döden som blir min brud
 
jag vill vänta på denna tystnad under marken
och dansa under hennes grav istället för i rymden
där inga känslor finns

Rymden

0 Läs mer >>
Det här är ytterligare en gammal ´dikt från Sockerdricka perioden.
 
 
Plus minus nolll
 

Tystnad och
ensamhet

har matematiskt
lika värde

men

man kan ändå
få rätt för olika
svar

på provet

En gammal dikt II

0 Läs mer >>
Det här är en dikt, som jag har haft en del av orden till ett tag men att det har varit något som fattats, precis som med en annan och tillsammans med "en annan" har varat en mycket längre tid
 
 
Jag ligger på en sten
av svart obsidian i snö
det är natt precis som 
i mitt hjärta 
 
och inom mig härskar
detta mörker tillsammans
med en drake
 
med förmågan
 
att göra sig 
så osynlig att du inte 
ser den 
 
förrän den väcks 
 
till ljudet av dig
och det som har
orsakat ditt mörker
 
vilket ändå är ljus 
för mig eftersom 
jag ser dina tårar

Draken

0 Läs mer >>
 

Jag hittade en gammal dikt som jag har skrivit, den heter "Då ber jag"  jag minns inte när jag skrev den dock, men minns att den inte handlar om böner till gud eller att be till gud..

 

När stjärnorna
gör sig större
och kallare
känner jag
hur de kommer
närmare
och riktar
ensamhetens
likgiltiga pistol
mot min tinning
som i en bissarr
form av
rysk roulette
då kryper jag
ihop i
fosterställning

och ber

din inre värme
och din hud att
bränna ut kulan

ur framtiden


när regnet
infiltrerar
tårarna
och vinden
försöker att
öppna min
bröstkorg
för att flytta
mitt hjärta tillbaka
till istiden där
inlandsisen drar
över mitt sinne
och låter vargar
kalasa på på min
vilsenhet

då ber jag

ditt skratt
att hålla mig
i handen

för att smitta
mig med ro

när tankarna kryllar
utan svar på optimism
eller pessimism och
jag drunknar bland
knutantarna som
lurar likt rånare
väntande bakom
varje hörn

då ber jag

dina läppar
att dansa
mig tyst

när framtiden
skrattar då jag
inte ser eller hör
anar jag att färgen
grå blir min fru så
att jag aldrig ska
kunna skratta

då ber jag

dina ögon
att trolla
korten ur
dess hand

och dig

att bli ett
med mig

när böckerna
som jag läser
skrämmer bort
mig från min
tid och lust
så att jag inte
kan se mina spår

då ber jag

dina öron
om en saga
till din värld
av älvor

där himlen
är din tron

En gammal dikt I

0 Läs mer >>
För många år sedan var jag medlem på en poesisajt som heter Sockerdricka, fast det var inte bara poesi man kunde publicera där, man kunde även föra dagbok, skriva noveller, antalet saker man fick publicera berodde på hur många så kallade "Kapsyler" man köpte. 
 
Det jag gjorde mest var att skriva poesi, jag såg mig själv utvecklas från att skriva lite småfjantiga rimmdikter till att kunna dyka djupt i ordens meningar genom att använda metaforer vilket jag än idag älskar att använda i tal och att se andra använda. Sajten gav även ut antologier med dikter som medlemmarna skickade in och som sedan valdes ut av en jury, Jag lyckades komma med i en av de där antologierna en gång med en dikt som heter "Varför"
 
Och sönderslagna hjärtan
gråter ut i mina armar
 
varför ler stjärnorna och 
och varför vill stormen
komma in med regnet?
 
Fönstret är öppet och
jag ser drömmar flyga 
in och ut och tiden räknar
saknad i sprickor på hjärtat
 
varför dansar skuggorna 
över mitt golv och varför 
skakar stranden av ensamhet?
 
Jag sitter uppe om nätterna t
tills ensamheten har dansat sig trött.
 
 
 
 
 
Tyvärr drabbades jag senare av skrivtorka, och 
det kändes som jag förlorade kraften att kunna skriva så där djupt som jag brukade
även om jag har skrivit några dikter de senaste 4åren har det inte känts som mitt gamla jag. 
så jag tog bort dem efter en tid, samtidigt som jag hade den här skrivtorkan kändes det som att jag fick 
mindre & mindre tid att vara inne på sajten och som att administrationen av sajten blev sämre och sämre
och tillslut kom jag inte åt mina dikter längre. Tack & lov fick jag dock kontakt med en svensk tjejkompis som bor i Norge som skickade alla mina dikter till mig så jag har dom här på datorn någonstans!
 
Jag vet ine, jag kan ha fel men på något sätt känns det som att jag skulle kunna återgå till mitt skrivande för 
mitt hjärta är tungt, jag har ibland trott att orden har kunnat drunkna i dess mörka bottenlöshet av känslor, tankar, och annat som jag kan behöva få ur mig vilket isåfall är skönt att kunna få uttrycka i poesi, om den där känslan jag har stämmer, det kanske bara är något temporärt vilket jag hoppas att det inte är för det känns verkligen som att hjärtat måste få uttrycka sig hur det vill om kärlek, känslor, minnen & tankar. 
Jag tror att jag börjar skriva på några ord som jag haft i huvudet den senaste månaden och ser om det kan bli något nu.
 
 
Älvor gör inbrott 
genom din ögon 
som fönster
 
de tar sig in i din kropp
och sätter upp speglar 
som reflekterar ditt inre mörker
genom alla dina celler och porer
 
ditt inre mörker reflekterar
ut ditt inre mörker mot mig
 
så att det blir ljus för mig
i mitt mörker där jag vill ha dig
men där jag inte tänker låta
dig gå vilse i vad du inte vet
 
 
 
 
 

För många år sedan......