Det var ett tag sedan jag skrev poesi nu, tänkte göra ett försök igen eftersom det känns som att jag har några ord i skallen som måste ut..kort sagt kan man väl säga att det är som jag känner när jag har en av mina svackor bland alla minnen, trots att jag skriver så här nu, är det trots allt inte så jag mår just nu i skrivande stund! Oroa er inte för det jag skriver om döden, i dikten, jag har inget självskadebeteende längre, det var några år sedan jag slutade att skära! Visst händer det att jag tänker på döden när jag har mina svackor, men det ÄR INTE så att jag funderar på självmord eller att skada migsjälv! När jag skriver poesi gillar jag att använda metaforer för att skapa djupare och starkare bilder som inte blir allt för tydlga i mitt verk eftersom jag vill att läsaren ska kunna tänka lite på vad jag säger och inte tolka allt bokstavligt, ungefär som en gåta där det finns många svar!
Rymden
I rymden där inga känslor finns har jag sett tystnadens kropp
hon har ett hjärta av sten och lögner
hennes ögon är av feghet och hyckleri,
hennes öron är svarta hål
jag svävar ensam där, rädd för varje steg
som jag försöker ta suger mer tillit ur min kropp
det är hennes näring, som hon tar som en vampyr
om jag fick vända på lögnen hade rädslan
skrämts iväg till sitt mörker ensam utan
att dra mig med i sitt fall
jag ser tystnadens kropp den har ett hjärta av
sten och lögner och jag glömmer inte
så länge tankarna kretsar som korpar runt mitt huvud
och kanske är det döden som blir min brud
jag vill vänta på denna tystnad under marken
och dansa under hennes grav istället för i rymden
där inga känslor finns
