Det här är ytterligare en gammal ´dikt från Sockerdricka perioden.
Plus minus nolll
Tystnad och
ensamhet
har matematiskt
lika värde
men
man kan ändå
få rätt för olika
svar
på provet
Det här är en dikt, som jag har haft en del av orden till ett tag men att det har varit något som fattats, precis som med en annan och tillsammans med "en annan" har varat en mycket längre tid
Jag ligger på en sten
av svart obsidian i snö
det är natt precis som
i mitt hjärta
och inom mig härskar
detta mörker tillsammans
med en drake
med förmågan
att göra sig
så osynlig att du inte
ser den
förrän den väcks
till ljudet av dig
och det som har
orsakat ditt mörker
vilket ändå är ljus
för mig eftersom
jag ser dina tårar
Draken
Jag hittade en gammal dikt som jag har skrivit, den heter "Då ber jag" jag minns inte när jag skrev den dock, men minns att den inte handlar om böner till gud eller att be till gud..
När stjärnorna
gör sig större
och kallare
känner jag
hur de kommer
närmare
och riktar
ensamhetens
likgiltiga pistol
mot min tinning
som i en bissarr
form av
rysk roulette
då kryper jag
ihop i
fosterställning
och ber
din inre värme
och din hud att
bränna ut kulan
ur framtiden
när regnet
infiltrerar
tårarna
och vinden
försöker att
öppna min
bröstkorg
för att flytta
mitt hjärta tillbaka
till istiden där
inlandsisen drar
över mitt sinne
och låter vargar
kalasa på på min
vilsenhet
då ber jag
ditt skratt
att hålla mig
i handen
för att smitta
mig med ro
när tankarna kryllar
utan svar på optimism
eller pessimism och
jag drunknar bland
knutantarna som
lurar likt rånare
väntande bakom
varje hörn
då ber jag
dina läppar
att dansa
mig tyst
när framtiden
skrattar då jag
inte ser eller hör
anar jag att färgen
grå blir min fru så
att jag aldrig ska
kunna skratta
då ber jag
dina ögon
att trolla
korten ur
dess hand
och dig
att bli ett
med mig
när böckerna
som jag läser
skrämmer bort
mig från min
tid och lust
så att jag inte
kan se mina spår
då ber jag
dina öron
om en saga
till din värld
av älvor
där himlen
är din tron
En gammal dikt I
För många år sedan var jag medlem på en poesisajt som heter Sockerdricka, fast det var inte bara poesi man kunde publicera där, man kunde även föra dagbok, skriva noveller, antalet saker man fick publicera berodde på hur många så kallade "Kapsyler" man köpte.
Det jag gjorde mest var att skriva poesi, jag såg mig själv utvecklas från att skriva lite småfjantiga rimmdikter till att kunna dyka djupt i ordens meningar genom att använda metaforer vilket jag än idag älskar att använda i tal och att se andra använda. Sajten gav även ut antologier med dikter som medlemmarna skickade in och som sedan valdes ut av en jury, Jag lyckades komma med i en av de där antologierna en gång med en dikt som heter "Varför"
Och sönderslagna hjärtan
gråter ut i mina armar
varför ler stjärnorna och
och varför vill stormen
komma in med regnet?
Fönstret är öppet och
jag ser drömmar flyga
in och ut och tiden räknar
saknad i sprickor på hjärtat
varför dansar skuggorna
över mitt golv och varför
skakar stranden av ensamhet?
Jag sitter uppe om nätterna t
tills ensamheten har dansat sig trött.
Tyvärr drabbades jag senare av skrivtorka, och
det kändes som jag förlorade kraften att kunna skriva så där djupt som jag brukade
även om jag har skrivit några dikter de senaste 4åren har det inte känts som mitt gamla jag.
så jag tog bort dem efter en tid, samtidigt som jag hade den här skrivtorkan kändes det som att jag fick
mindre & mindre tid att vara inne på sajten och som att administrationen av sajten blev sämre och sämre
och tillslut kom jag inte åt mina dikter längre. Tack & lov fick jag dock kontakt med en svensk tjejkompis som bor i Norge som skickade alla mina dikter till mig så jag har dom här på datorn någonstans!
Jag vet ine, jag kan ha fel men på något sätt känns det som att jag skulle kunna återgå till mitt skrivande för
mitt hjärta är tungt, jag har ibland trott att orden har kunnat drunkna i dess mörka bottenlöshet av känslor, tankar, och annat som jag kan behöva få ur mig vilket isåfall är skönt att kunna få uttrycka i poesi, om den där känslan jag har stämmer, det kanske bara är något temporärt vilket jag hoppas att det inte är för det känns verkligen som att hjärtat måste få uttrycka sig hur det vill om kärlek, känslor, minnen & tankar.
Jag tror att jag börjar skriva på några ord som jag haft i huvudet den senaste månaden och ser om det kan bli något nu.
Älvor gör inbrott
genom din ögon
som fönster
de tar sig in i din kropp
och sätter upp speglar
som reflekterar ditt inre mörker
genom alla dina celler och porer
ditt inre mörker reflekterar
ut ditt inre mörker mot mig
så att det blir ljus för mig
i mitt mörker där jag vill ha dig
men där jag inte tänker låta
dig gå vilse i vad du inte vet