ni känner nog igen henne, Astrid Lindgren!
Jag tycker att fotot som jag valde att rita av
är väldigt käckt och roligt..det är som att man
inte förväntar sig att en kvinna i hennes ålder
ska grimasera på foto, men Astrid var ju också
väldigt speciell, och jag älskar hennes böcker
och filmer (alla utom Vi på Saltkråkan och Karlsson på taket).
Jag tycker att det var kul att göra det här porträttet
men efter skolan började jag fundera på något som Eva sa
och som jag tror att jag kanske inte har kunnat sätta
fingret på innan och det är att jag tror att mitt utvecklande
i porträtt tecknandet går för snabbt på något sätt, det är
som att jag själv inte kan smälta min utveckling på något sätt
som att jag inte får njuta av den stegvis utan som att jag
måste bli perfekt på en gång, när jag gick i högstadiet kunde jag inte
ens drömma om att jag skulle bli så här bra som jag är nu och
nu händer allt så snabbt..jag vet inte, visst är det kul & bra
att utvecklas och få hjälp när man behöver, men det är något
som känns konstigt..och som gör att jag kanske inte kan
glädjas fullt ut av ett lyckat resultat även om jag blir glad
när andra säger att det är bra så känns det som att det är något som
fattas. När jag under ett lov tecknade ett porträtt av tavlan "Flicka med pärlörhänget"
av Johannes Vermeer blev jag jätteglad och kände mig stolt över att ha lagt ner
den tid jag gjorde på porträttet även om jag senare upptäckte att jag
hade behövt ändra på vissa saker som hennes huvudbonad. Det porträttet
kändes som mitt "Thats one step for a man one giant leap for mankind".
Kanske skulle jag kunna jämföra porträtt tecknadet med mitt fotograferande?
Jag menar jag tar fortfarande dåliga och ointressanta bilder ibland men
Jag menar jag tar fortfarande dåliga och ointressanta bilder ibland men
jag försöker alltid mitt allra bästa och jag menar inte att kritisera Eva
för det sätt hon lär ut på eller så hon har ju längre erfarenhet av det här
men jag känner att nu när jag har kommit fram till vad det där motståndet
som hon upplever hos mig beror på så måste jag få ut mina tankar om det
och jag hoppas att jag inte sårar henne med dem, för hon är en bra lärare
och jag blev som sagt jätte nöjd med det här porträttet!
Här kommer ett foto på det!
Nu till något annat..
För ett antal veckor sedan satt jag på Tomelilla station och väntade på
tåget hem. Bredvid mig satte sig en man som jag började prata med,
intresserad av människor som jag är. Han heter Douglas Farngalo och
var frilans journalist, ursprungligen från Liberia. Vi lade till varandra
på Facebook och jag började fundera lite. Så jag tog mod till mig och
frågade honom hur mycket han visste om situationen i Liberia och
om han skulle vara intresserad av hålla en föreläsning om situationen
i Liberia om Afrika klassen var intresserad och det var han så jag pratade
med Göran som är lärare för Afrika klassen och idag träffades de och pratade.
Det kändes bra och det verkar som att det kan bli något med en föreläsning!
