Minnen & Känslor del 3

Jag brukar gå tilll gatan som var min första adress när jag kom till Ystad för att se hur mycket som har förändrats sedan jag flyttade därifrån...jag minns första gången jag dit, det var en chock! Det såg mycket bättre ut än då jag bodde där! De höga buskarna som kantade lekplatsen var borta, det var en ny grillplats, nedanför rutschkanan fanns det i en stor sandslåda med en klätterställning, gungor & små hus där jag och mina kompisar brukade leka kiosk, de små husen var borta men jag har ett ganska roligt minne från klätterställningen. Jag, mina bröder & våra vänner var vid klätterställningen när några äldre tjejer började kasta vattenballonger mot oss. En av vattenballongerna gick inte sönder så jag tog den och kastade tillbaka den och får höra ett långt neeeeeeeej.
Jag frågade dem om den hade träffat något och det hade  den! Den hade på något sätt gått sönder mot den äldre tjejens säng! 
 
Ett annat minne från den perioden handlar om en tant som vi bodde ganska nära. Hon hette Kerstin & hon hade en liten hund, var det var för ras & vad hunden hette minns jag dock inte (trpr det kan ha varit Melissa eller Lisa ,men jag är inte säker) men hursomhelst så brukade jag hälsa på hos henne, En gång när vi hade varit i Småland & körde in på Radargatan som var gatan där vi brukade parkera bilen såg vi hennes lilla hund precis framför bilen! Så fort vi hade stannat slet jag upp dörren & fångade henne, Sedan gick jag med hunden till tant Kerstin (som vi brukade kalla henne). Hon blev jätte glad att få tillbaka sin hund, och någon dag senare fick jag en liten slant & choklad som tack!
 
När jag går åt det hållet brukar jag även passa på att besöka min första skola. Jag brukar antingen sätta mig på kullen framför skolan & titta på den, eller så brukar jag gå & titta in genom fönstren. Mycket har förändrats på den skolan också, på min tid fanns det inga bollplank, och ingen stor rutchkana på kullen vilket det gör nu. Det är också mycket mer växtlighet än förut och trots allt vemod som jag känner inför mina minnen därifrån så är jag iallafall glad att de har hållt Hoppa hage rutorna vid liv som kom till på min tid där. Jag minns att när jag gick från skolan var det alltid med väldigt blanade känslor av lyckla, frihet & vemod! Min första lärare hette Ulla, och hon var en bra lärare som jag tyckte om, när jag började mellanstadiet fick vi en som var mycket strängare och inte verkade ta mina problem på allvar när någon hade vart dum, hennes man var likadan & han m u l a d e min bror engång när han hade snöbollskrig med sina kompisar och det var utan anledning! Gympamajjen Rolf tyckte jag också mycket om! Jag fick en slags specialtid med honom för att ha idrott ifred vilket var en lättnad! Jag träffar honom ibland på stan när han står på österportstorg & har loppis.  Annars var jag nog den typiska aspergaren på rasterna, antingen fick jag vara med mina klasskamrater och spela ett bollspel som gick ut på att man skulle kasta en tennisboll mot en trappa (spelet hette förresten utklassning) och därifrån man stod när man fångade bollen skulle man kasta ifrån, annars gick jag väldigt mycket med vaktmästaren som hette Erik som var en gammal man. Jag träffade honom några gånger när jag var i tonåren, men i och med att jag fick mer & mer intressen försvann de slumpartade mötena med honom.
 
Som ni märker har jag en massa minnen & känslor att dela med mig av, mitt syfte är att försöka få folk att förstå hur jag funkar ihop med de  två sakerna plus tankar om det och jag har funderingar på att dela med mig av ytterligare två men de kommer senare...
Pinterest


Minnen & Känslor del 2

Som jag skrev i det föregående inlägget så är jag kontaktperson, en sysselsättning jag trivs väldigt mycket med eftersom det är kul att vara något som jag själv har haft en gång i tiden även om det vi gör mest är att kolla på film så försöker jag att variera mig lite som att ta ut henne för att gå och äta eller ta en fika, som en chans för henne att kkomma ut lite i samhället vilket egentligen är syftet med uppdraget, tyvärr hamnade jag nog i en liten MacGyver nostalgi hos henne ett tag men jag försöker att bryta den så gott jag kan!
 
Uppdraget är ganska nytt för mig men jag känner att jag har vuxit med uppgiften även om jag tvivlade väldigt starkt på migsjälv i början pga vissa saker som förmedlaren sa och som jag nog inte kan gå in på eftersom jag inte kan gå in på för många detaljer, men tack vare min erfarenhet & övertygande ord från förmedlaren så bestämde jag mig för att prova och det är jätte kul! Jag försöker att hjälpa henne så gott jag kan med vissa av hennes problem 
genom att tala peppande till henne och fråga henne om det och det brukar lösa sig! Ja hon är lite tystlåten, men samtidigt känns det som att hon öppnar sig mer & mer för mig & säger vad hon tycker, tänker & känner och det är jätte bra!
 
Jag minns när jag fick min kontaktperson, det var uppe på BUP här i Ystad, Han var redan där när jag kom.
Det var lite tyst mellan oss först också, jag satt väl mest & funderade på vem han var när han bröt tystnaden 
och frågade om det var jag som var Hugo. Jag svarade ja och då sa han att hans flickvän kände mig.
Givetvis undrade jag ju vem det var och återigen hade slumpen slagit till så att det visade sig att det var ytterligare en gammalbarndomsvän till mig visst jag såg henne bara några gånger under den tiden jag hade honom som kontaktperson och under den tiden de var ihop men de gånger vi träffades var det trevligt & kul. Jag och han gjorde ganska många grejer tillsammans, vi var på Tingvalla, såg film, festade, åkte till Tyskland med några av hans kompisar & vi åkte till Polen med Unity Line. Jag begriper än idag inte hur han lyckades sova under Polen resan för det var ganska bra sjögång, det märktes på dansgolvet där jag & andra kanade runt på dansgolvet men det var tur att ingen skadade sig! När vi kom fram till Swinoujscie var jag trots att jag var supertrött ändå lite sugen på att gå iland, men tack vare att det regnade lät jag bli.
 
När vi sa upp kontaktpersongrejen kändes det lite vemodigt för min del även om vi båda var överens om att göra det, det var inte så att vi hade blivit ovänner eller så men det kändes som att jag hade fått andra saker att ägna mig åt och att jag var social nog att klara mig på egen hand så att säga 
 
Det känns som att jag kan säga att jag springer på henne ibland och att vi utbyter några ord men jag vet inte någonstans på vägen i vår uppväxt skiljdes våra vägar och vi växte ifrån varandra,,,jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men just sånt som barndomsvänner känns som en stor grej för mig. Ja vi har ju varandra fortfarande som vänner på facebook och så också och det är jag glad för! Jag hoppas att det inte är så med hon som jag skrev om i gårdagens inlägg utan att jag en dag ska hitta henne och att vi kan få kontakt igen. Min fd kontaktperson har jag dock bara träffat ett fåtal gånger sedan vi sa upp kontaktpersonskapet, och det känns vemodigt eftersom jag saknar honom, han var jätte trevlig, hade humor, var en trygg person och helt enkelt kul att vara med som vän, men han gör väl annat idag även om jag tror att han är samma person då!
Pinterest


Minnen & känslor del 1

Jag tänkte de i det här inlägget försöka att en gång för alla berätta & förkklara hur jag funkar med minnen & känslor, de är nämligen starkt sammankopplade med varandra & mitt huvud är ofta fullt med minnen & känslor nu senast är det på min ex flickvän men givetvis tänker jag tillbaka på mycket annat också. Barndomsminnen etc och jag tänkte ge er en inblick i mitt liv från min barndom!
 
Jag föddes 1977 i Stockholm, När jag var 4år flyttade jag och min familj till Vadstena, men 3år senare gick 
flyttade lasset vidare till Ystad där jag bor än idag. På det första stället vi bodde i Ystad fick jag och mina bröder vänner i ett par grannbarn, (en bror & hans syster), han hette Erik & henne kallade vi Manne. De bodde med sin mamma och våra familjer kom jätte bra överens och hittade  på en massa saker tillsammans! Vi gick på gymnastik
tillsammans och de gånger som deras mor skulle följa oss hem brukade hon berätta en historia om en flicka som hette Filippa. Hon hittade på historien efterhand tror jag, men hur som helst var det väldiigt bra historier om den där flickan. Jag minns också att jag & mannes bror en dag också rymde från Styrbordsgången (där vi bodde) till ett ställe vid reningsverket vid stranden här i Ystad, oj vad våra föräldrar var sura när vi väl kom hem! Hur som helst efter ett antal år flyttade den familjen till Stockholm och vi hade inte speciellt mycket kontakt, jag tror att vi träffades en gång efter det att de flyttade, tills slumpen ville att jag & manne skulle träffas senare igen när jag var i äldre tonåren, det visade sig nämligen att både hon och jag hade diagnosen Aspergers syndrom och vi åkte på en aspergerträff i Lilla Amundsön i Göteborg. Vi behöll kontakten ett antal år efter det, mailade & träffades när jag var i Stockholm för att hälsa på släktingar men sedan försvann hon bara,, jag vet inte vart men det händer fortfarande att jag letar efter henne på internet & på facebook ihopp om att hon ska ha skaffat ett konto. 
 
Varför berättade jag om det här minnet? Människor har alltid lyckats att beröra & göra intryck på mig och anledningen till att jag blev berörd av henne tror jag var för att hon & hennes familj var på flykt från deras far som de sa var farlig så än idag hoppas jag att han inte har fått tag på dem, det finns kanske en naturlig anledning till att kontakten helt plötsligt tog slut men isåfall skulle jag vilja veta varför så att jag slipper grubbla! Jag är nämligen en sanningssökare och tillsammans med dessa minnen & känslor känns det som att det vimlar av frågor, och hon är inte den enda jag känner så inför, jag har haft många andra brevvänner & mailkompisar, folk jag har mött som jag fortfarande också letar efter på facebook, i vissa fall känns det som att jag har lyckats i vissa fall inte, men det betyder inte heller att jag ger upp som den svar sökande person jag är. Alla dessa tankar & frågor om minnena & känslorna gör att jag vill kunna skriva av mig på olika sätt men får jag inte fram inspiration till att skriva på det sätt jag känner att jag behöver kan jag dricka mig full för att rensa tankarna för ett tag, men nej jag är INTE alkolist & har heller ALDRIG varit det! Jag kan vara utan alkohol flera månader & det kan inte en riktig alkolist vara! En alkolist söker dessutom ett rus men jag vet hur mycket jag hur mycket jag tål innan jag känner av något, jag kan köpa några 3.5or en varm sommardag för att släcka törsten & koppla av en varm sommardag, vill jag bli full eller känna ett litet rus köper jag 2st 6pack eller starkare varor. Kanske har jag gått ifrån ämnet lite med det jag skrev nu men jag kände att jag behövde få ur mig det också eftersom ingen psykolog eller kurator kan hjälpa mig med att radera minnen efter personer som har berört & betytt något för mig, jag vet det efter alla år som jag har gått till sådana, jag vet att alkohol kanske inte ses som ett bra alternativ bland många, men det är mitt sätt & jag tänker ALDRIG låta den ta över mitt liv.Dels för att jag vet att alkohol kan förstöra så mycket och jag är nöjd med var jag har åstadkommit med mitt liv med min sysselsättning som fotograf & fotoredigerare & kontaktperson och det vill jag absolut INTE kasta bort!  Kanske dyker det upp fler minnen i andra blogginlägg men just nu känns det som att jag har fått ut något av det viktigaste.
Pinterest


RSS 2.0