HugosPhotography

De minnen & känslor som jag kommer att berätta om här är bland de tyngsta som jag bär i mitt hjärta, 

de är både fyllda med glädje, värme, sorg & skam och jag känner att jag måste få ur mig det så att folk

lär känna mig utan att döma på förhand, även om det inte har att göra med vad en person tror att jag är, 

eller var. 

 

När jag var tonåring hamnade jag i ett gäng tack vare två tjejer som jag träffade på en fritidsgård, 

de hade gått i klassen under mig på högstadiet och vi hade börjat prata. Hur som helst så blev jag 

alltså som sagt bjuden att träffa deras kompisar, det var på en skolgård. I början satt jag ofta för migsjälv

medan de andra drog iväg med varandra för att prata enskilt. Jag fick dock ganska snabbt en killkompis

som sedan blev som en bror för mig! Vi kunde prata om allt och ställde upp för varandra i alla lägen!

Emellanåt var det dock interna konflikter i gänget och som om inte det räckte hade vi problem med ett

yngre gäng killar som brukade trakassera oss på olika sätt. Vårt gäng hängde ofta på den där skolgården, 

eller i något som vi kallade värmeporten, eller hos någon i gänget När vi festade hände det att vissa hällde socker i 

ölen för att bli lite fullare.

 

Jag började gymnasiet men det gick åt pipan så jag fick börja på en folkhögskola för handikappade. De hade en 

kurs för personer med aspergers syndrom och jag trivdes där de första veckorna..tills jag såg hur två kvinnor i 

personalen betedde sig, både mot de handikappade & oss. De flesta ur personalen var bra och kunde vara lugna om det var något men dessa två var som pittbullhundar! En gång när vi hade gymnastik ville jag testa att "dunka" som det heter i basket och hänga några sekunder i korgen som jag hade sett basketspelare göra på teve. Tyvärr räckte det för att ringen skulle böja sig. Som jag sa, de andra ur personalen var hur lugna som helst och sa att det nog gick att laga, men en av de här kvinnorna kom givetvis fram & började gorma & hytta med fingret mot mig,

En annan elev på skolan fick utbrott ibland, och hade då sönder saker. En gång hade hon sönder en askkopp på utsidan av skolbyggnaden. Då kom givetvis en annan av de argsinta kvinnorna ut, börjar ryta & gorma om att hon inte är vuxen & att hon är en slyna. En vecka senare när vi åt, retade jag och mina kompisar en annan asperger kille, det slutade med att han blev så arg så att han gick & slängde igen dörren efter sig varpå den sist nämda kvinnan reser sig och frågar om vi var nöjda, jag reste mig upp svarade: "Du ska väl fan inte säga något!, Du kallade N.N för slyna", hennes enda svar blev ett nonchalant "ja hon var en slyna den gången". Som ni kanske märker antydde jag att blev eller snarare var något jag inte ville bli och som jag avskyr idag en jävla mobbare! Jag vet att det är en dålig ursäkt men det man har blivit utsatt för kan ju utsätta andra för som det heter i den berömda onda cirkeln, idag hatar jag som sagt mobbing men jag tror att det kan ha varit en kombination av min vantrivsel som ledde till detta också ytterligare en dålig ursäkt kanske men det är mina enda förklaringar till det inträffade. Min vantrivsel ledde också till att jag försökte begå självmord, först försökte jag dricka M sprit, men jag spottade ut det, direkt efter det skar jag mig, jag minns hur ledsna mina föräldrar var när de hämtade mig från skolan för att jag skullle få vara hemma ett tag, men tillbaka skulle jag, en annan sak som vantrivseln ledde till var att jag brukade gå ut på nätterna och hitta på diverse små hyss, men inget hjälpte. Mitt mobbande tog slut under vårterminen, under ett möte men tyvärr glömde vi som mobbat att ta upp personalens beteende. Jag fick iallafall en kurator på skolan, och jag tyckte hon var bra! Killen som jag mobbade bor idag i samma område som jag och vi hälsar och pratar lite när vi ses på stan eller så.

 

Tillbaka till gänget. Som jag sa så hade vi problem med ett annat gäng, en gång jagade de oss från Ystadfestivalen, men blev stoppade av en gammal klasskompis till mig, en dag fick jag dock nog och 

lät sprida att jag ville slåss mot en av killarna i gänget. Han hörsammade min önskan och vi möttes

utanför en väns port,mina kompisar försvann in i porten men jag satt kvar, han började håna mig lite och sedan började han sparka mot mig, jag parerade sparkarna bra, men vi hann inte så mycket för kompisen som bodde i trappen vi hade varit utanför kom ut med sin mor & hon stoppade slagsmålet. När det var interna konflikter i gänget på´en fest eller så brukade jag och min bäste killkompis gå ut och ta långa promenader i sommarnatten, 

det var härliga tider men, tyvärr splittrades gänget tillslut. Man slutade umgås och och att prata med varandra och jag minns hur jag i början var livrädd att förlora allihopa, men jag har lyckats behålla vänskapen med alla och har de som vänner på facebook idag och jag hälsar & snackar med dem om jag möter dem på stan. 

 

I vintras fick jag ett väldigt tråkigt besked om Sanne, en av tjejerna i gänget. Hon hade fått en stroke, och den har tydligen slagit så hårt att hon inte kan prata längre, det känns så orättvist & fel att en person som är 5 år yngre än mig (och jag blir 39 i år) drabbas av något sånt, jag minns henne som en positivt och frisk fläkt i gänget, var ofta glad och väldigt frammåt!

 

Det är svårt att säga hur många fler minnen jag kommer att dela med mig av...jag tror dock att nästa kommer att handla om en positiv och rolig sak som jag har varit med om som aspergare.