1 Läs mer >>
I helgen var jag och Sanna ute i skogen & fotograferade, det blev många skratt & foton och jag längtar tills vi kan ses igen, jag tror att det finns ord inom mig som vill berätta mer om det här i form av en dikt, men som med en del annat känns det som en enda röra, jag har funderat och försökt tänka på det ett tag men jag antar att jag får fundera lite till, det känns som att det är så mycket jag skulle vilja blanda in i dikten, som minnen från Unikum (konstskolan där vi gick) b la, vi har känt varandra länge nu eller hur! Det är härligt att vi har det gemensamma intresset, har lätt till skratt trots det vi bär inom oss! De 2översta fotona kommer visserligen inte från vår fotopromenad utan från en ensam regnig sådan i somras! Nu har hon hjälpt mig att designa om min blogg! 
Hon gjorde det snabbt och jag blev jätte nöjd för jag hade gått i tankar på hur löjlig min förra blogg såg ut!
Så jag är glad att hon erbjöd sig att hjälpa mig med att designa om den så välkomna till min nya fina blogg!
 
 
 

Naturpromenad & Välko...

0 Läs mer >>
Det här är ytterligare en gammal ´dikt från Sockerdricka perioden.
 
 
Plus minus nolll
 

Tystnad och
ensamhet

har matematiskt
lika värde

men

man kan ändå
få rätt för olika
svar

på provet

En gammal dikt II

0 Läs mer >>
Det här är en dikt, som jag har haft en del av orden till ett tag men att det har varit något som fattats, precis som med en annan och tillsammans med "en annan" har varat en mycket längre tid
 
 
Jag ligger på en sten
av svart obsidian i snö
det är natt precis som 
i mitt hjärta 
 
och inom mig härskar
detta mörker tillsammans
med en drake
 
med förmågan
 
att göra sig 
så osynlig att du inte 
ser den 
 
förrän den väcks 
 
till ljudet av dig
och det som har
orsakat ditt mörker
 
vilket ändå är ljus 
för mig eftersom 
jag ser dina tårar

Draken

0 Läs mer >>
 

Jag hittade en gammal dikt som jag har skrivit, den heter "Då ber jag"  jag minns inte när jag skrev den dock, men minns att den inte handlar om böner till gud eller att be till gud..

 

När stjärnorna
gör sig större
och kallare
känner jag
hur de kommer
närmare
och riktar
ensamhetens
likgiltiga pistol
mot min tinning
som i en bissarr
form av
rysk roulette
då kryper jag
ihop i
fosterställning

och ber

din inre värme
och din hud att
bränna ut kulan

ur framtiden


när regnet
infiltrerar
tårarna
och vinden
försöker att
öppna min
bröstkorg
för att flytta
mitt hjärta tillbaka
till istiden där
inlandsisen drar
över mitt sinne
och låter vargar
kalasa på på min
vilsenhet

då ber jag

ditt skratt
att hålla mig
i handen

för att smitta
mig med ro

när tankarna kryllar
utan svar på optimism
eller pessimism och
jag drunknar bland
knutantarna som
lurar likt rånare
väntande bakom
varje hörn

då ber jag

dina läppar
att dansa
mig tyst

när framtiden
skrattar då jag
inte ser eller hör
anar jag att färgen
grå blir min fru så
att jag aldrig ska
kunna skratta

då ber jag

dina ögon
att trolla
korten ur
dess hand

och dig

att bli ett
med mig

när böckerna
som jag läser
skrämmer bort
mig från min
tid och lust
så att jag inte
kan se mina spår

då ber jag

dina öron
om en saga
till din värld
av älvor

där himlen
är din tron

En gammal dikt I

0 Läs mer >>
För många år sedan var jag medlem på en poesisajt som heter Sockerdricka, fast det var inte bara poesi man kunde publicera där, man kunde även föra dagbok, skriva noveller, antalet saker man fick publicera berodde på hur många så kallade "Kapsyler" man köpte. 
 
Det jag gjorde mest var att skriva poesi, jag såg mig själv utvecklas från att skriva lite småfjantiga rimmdikter till att kunna dyka djupt i ordens meningar genom att använda metaforer vilket jag än idag älskar att använda i tal och att se andra använda. Sajten gav även ut antologier med dikter som medlemmarna skickade in och som sedan valdes ut av en jury, Jag lyckades komma med i en av de där antologierna en gång med en dikt som heter "Varför"
 
Och sönderslagna hjärtan
gråter ut i mina armar
 
varför ler stjärnorna och 
och varför vill stormen
komma in med regnet?
 
Fönstret är öppet och
jag ser drömmar flyga 
in och ut och tiden räknar
saknad i sprickor på hjärtat
 
varför dansar skuggorna 
över mitt golv och varför 
skakar stranden av ensamhet?
 
Jag sitter uppe om nätterna t
tills ensamheten har dansat sig trött.
 
 
 
 
 
Tyvärr drabbades jag senare av skrivtorka, och 
det kändes som jag förlorade kraften att kunna skriva så där djupt som jag brukade
även om jag har skrivit några dikter de senaste 4åren har det inte känts som mitt gamla jag. 
så jag tog bort dem efter en tid, samtidigt som jag hade den här skrivtorkan kändes det som att jag fick 
mindre & mindre tid att vara inne på sajten och som att administrationen av sajten blev sämre och sämre
och tillslut kom jag inte åt mina dikter längre. Tack & lov fick jag dock kontakt med en svensk tjejkompis som bor i Norge som skickade alla mina dikter till mig så jag har dom här på datorn någonstans!
 
Jag vet ine, jag kan ha fel men på något sätt känns det som att jag skulle kunna återgå till mitt skrivande för 
mitt hjärta är tungt, jag har ibland trott att orden har kunnat drunkna i dess mörka bottenlöshet av känslor, tankar, och annat som jag kan behöva få ur mig vilket isåfall är skönt att kunna få uttrycka i poesi, om den där känslan jag har stämmer, det kanske bara är något temporärt vilket jag hoppas att det inte är för det känns verkligen som att hjärtat måste få uttrycka sig hur det vill om kärlek, känslor, minnen & tankar. 
Jag tror att jag börjar skriva på några ord som jag haft i huvudet den senaste månaden och ser om det kan bli något nu.
 
 
Älvor gör inbrott 
genom din ögon 
som fönster
 
de tar sig in i din kropp
och sätter upp speglar 
som reflekterar ditt inre mörker
genom alla dina celler och porer
 
ditt inre mörker reflekterar
ut ditt inre mörker mot mig
 
så att det blir ljus för mig
i mitt mörker där jag vill ha dig
men där jag inte tänker låta
dig gå vilse i vad du inte vet
 
 
 
 
 

För många år sedan......

2 Läs mer >>
1. Nämn bloggaren som har nominerat dig och tacka för nomineringen! 
2. Svara på de frågor som den ställt.
3. Nominera 11 nya bloggare
 
 
Jag tar en liten paus i mitt skrivande om minnen och känslor för att svara på en utmaning som jag fick av min vän Sanna Cronsioe som jag tackar varmt för nomineringen!
 
 
 
1.  Hur skulle du beskriva din blogg?   Min blogg är min tankar & känslor, ibland publicerar jag foton som jag har tagit i den också.
 
 
2. Vad gillar du mest att blogga om?. Allt som jag känner att jag behöver skriva om när livet känns svårt och behöver skriva av mig
 
 
3. Vilka är dina favoritbloggar?  Har ingen favoritblogg
 
 
 
4. Har du några sommarplaner?  Hoppas kunna spendera mycket tid i Småland för att fotografera där.
 
 
 
 
5. Vilket är ditt drömresemål?  Det finns många så många ställen jag skulle vilja se, Afrika, Asien, Syd Amerika, Island, Norge, Finland & Spanien
 
 
 
6.Vilket är ditt favoritsminkmärke? Har inget favoritmärke.
 
 
 
7. Vad är du mest nöjd med hos dig själv? Min empati för andra, min ärlighet, min självständighet, känslor & att jag har humor
 
 
8.Favoritfärg?  Rött & Svart
 
 
9. Vart shoppar du helst dina kläder?  Dressman, Myrorna & Emmaus
 
 
 
10.Har du några tatueringar?  Självklart, jag har flera stycken! Alla borde iallafall ha en tatuering!
 
 
 
11.  Vilken skönhetsprodukt skulle du inte klara dig utan?  Eyeliner/kajalpenna
 
 
 
Eftersom jag inte är säker på hur många av mina vänner som bloggar eller vilka nominerar jag alla mina vänner som läser min blogg & som själva bloggar!
 
 
 
 

11 Frågor

1 Läs mer >>
Detta inlägg har jag sugit på en del, dels för att jag har behövt smälta hur det gick på min fotoutställning
(som fortfarande är uppe iallafall några dagar till), och dels för att jag har behövt suga lite på hur jag ska
framföra det jag tänker berätta som handlar om varför jag har lågt förtroende för psykologer & kuratorer 
även om jag faktiskt har haft en bra kurator efter att dessa två saker hände men varför jag väljer att ta itu med
känslomässiga problem på mitt eget sätt och det kommer att handla om att bli dömd av andra på förhand, samtidigt som jag har sugit på det här susar det några ord till en dikt, den kanske vettigaste och starkaste dikten som jag har skrivit på ett tag som ska handla om hur det känns för mig att inte kunna glömma känslor. Jag skrev mycket dikter yngre men jag är lite rädd att jag har tappat gnistan att skriva djupt och kanske intresset så jag får se vad jag knåpar ihop senare.
 
Jag var i en ålder då man börjar drömma om att flytta hemifrån, och jag gick till en psykolog för att prata om det 
eftersom mina föräldrar inte heller trodde att jag skulle klara det, kanske till största delen pga ekonomiska skäl jag vet inte men iallafall. Direkt när jag började prata om det här med att jag ville flytta hemifrån sa psykologen att han inte trodde att jag skulle klara det för att att jag inte kunde säga ifrån till mina vänner om jag ville vara själv och att han var orolig över att mitt hem bara skulle bli ett ett tillhåll för mina vänner att hänga i.Jag sa att jag visst kunde 
säga ifrån om jag ville vara själv, då sa han bara ganska nonchalant "jag har mött många ungdomar som har sagt samma sak!", det hjälpte inte hur mycket jag stod på mig, han upprepade bara samma irriterande ord så jag slutade att gå till honom. 
 
Några år senare började jag på den där folkhögskolan som jag har berättat om i ett tidigare inlägg, där fick jag i och för sig prova att bo hemmifrån och det var där jag träffade en bra kurator men där jag vantrivdes pga vissa i personalen.  
 
Efter ytterligare en liten tid började jag på komvux. Jag och en tjejkompis pratade om att flytta ihop som vänner (hon hade pojkvän) återigen gick jag till en psykolog för att höra vad han trodde om det, ok han trodde inte att det skulle funka av vilken orsak kommer jag inte ihåg men han fick väl ändå rätt på sätt och vis eftersom jag kände mig ivägen för min vän & hennes  pojkvän så en kväll fick jag nog, och bestämde mig för att sova ute, jag lyckades bara sova enstaka minuter på enstaka ställen och drog mest omkring på gatorna i natten. På morgonen gick jag tillbaka och började packa ihop mina tillhörigheter och flytta hem.
 
För ett antal år sedan praktiserade jag i en matvaruaffär. Jag fick mest packa upp, fronta osv. men jag drömde om att se om jag kunde lära mig att sitta i kassan, Chefen hade varit hygglig ibland, han, jag & några andra brukade fronta lite efter stängning och då kunde han ge mig en slant för besväret. När jag pratade med honom om att jag ville se om jag kunde lära mig sitta i kassan genom att först stå bredvid som de andra som skulle lära sig det sa han nej eftersom han inte trodde att jag kunde lära mig det, Jag blev oerhört besviken och pratade av mg hos de andra anställda, då fick jag reda på att jag skulle sluta snacka skit om honom och att jag skulle acceptera min situation som den var eller gå, Jag blev fruktansvärt arg, lade mitt namnkort på hans bord och gick, på väg till omklädningsrummet knäppte jag upp skjortan och slängde den i en kartong för skräp och sedan gick jag. Jag pratar dock fortfarande ibland med vissa anställda när jag är där och handlar eller när jag ser dem ute.
 
För min del som har aspergers syndrom känns det som att vissa människor som jag har mött i mitt liv har läst om aspergers men inte hajat ett dugg och därför dömer alla efter allt de har läst om olika symptom osv. 
För min del känns det väldigt nedlåtande och kränkande eftersom alla människor är olika precis som vi 
som har aspergers syndrom. Det finns ingen logik i att alla aspergare skulle ha alla 300 kriterier eller ens olika nivåer av dem, men ändå är det tyvärr allt för lätt att dömas på förhand. Om man inte vet något om en person är det bättre att fråga först eller läsa på en gång till om ett eventuellt funktionshinder/handikapp innan man kläcker ur sig något!  Det är klart att jag har mött öppnare människor i mitt lliv som har frågat vad det innebär för mig att ha aspergers syndrom när jag har berättat att jag har det, då har jag blivit glad eftersom de har vsat mottaglighet för något som de kanske har läst om och förstått eller som de skulle vilja veta mer om.
 
Redigering av detta inlägg. Hur jag handskas med minnen & emotionella känslor & tankar samt oro.
Jag tror att det är lite nivåbaserat, I de flesta fall brukar jag kunna hantera det genom att prata med vänner
som jag litar på, skriva av mig på olika sätt, förr skrev jag mycket dikter men det känns som att jag har förlorat 
den djupa gnistan med metaforer som jag älskade att ha, kanske har jag till viss del förlorat intresset att skriva dikter eftersom de senaste jag har skrivit är skitkassa! Nu känns det som att jag har ord till en djupare dikt i skallen och som jag upprepar jag får se vad det blir av den när jag tar mig tid att skriva den. Andra sätt jag brukar ta till är att försöka sysselsätta mig något här hemma, ta en lång promenad utan något speciellt mål utom möjligtvis till en av mina "tillflyktsorter", eller så försöker jag koncentrera mig på att gå ut och fotografera i naturen. Ett annat alternativ som dock tyvärr har fått en person att tro att jag är alkolist vilket inte stämmer är
att jag brukar ta mig ett rus av öl eller starkare saker och vill jag ta ett rus köper jag oftast mer än ett 6 pack 3.5or  eller någon annan starkare sak som whisky t ex, genom de här sakerna som jag gör kan jag dämpa tankar, känslor, minnen & oro en stund så att de känns uthärdliga, men de kommer aldrig att försvinna, minnen & känslor för personer som jag har brytt mig om och som jag bryr mig om är extra starka och jag har tyvärr ingen av eller på knapp som jag kan trycka bort detta med helt men att jag bryr mig om & älskar folk är väl inget fel? Det betyder ju bara att jag har massor av empati och vill dem väl! Denna överskotts empati som jag har kan ha kommit av uppvaknandet som jag fick när jag mobbade, eftersom jag själv hade blivit utsatt en gång tiden och upptäckte vad jag höll på ,med, det var som att jag hade varit vänd upp och ner när jag mobbade och sedan blev vänd åt rätt håll igen och fick de egenskaper som jag hade haft innan, detta som jag har skrivit nu är väl en upprepning på vad jag tidigare har sagt men jag kände att det kanske behövde utvecklas, lite till. Så för att avsluta med teorin om att jag är alkolist, jag kan vara utan alkohol i flera månader men jag kan också dricka två dagar i rad, även om det brukar ta emot av alkoholen på andra dagen så att jag inte dricker mig full. Därför vet jag att jag inte är det som personen tror att jag är!
 

Minnen & Känslor del ...

0 Läs mer >>
Detta som jag kommer att skriva om nu är ett av mina färskaste minnen och handlar om min ex flickvän, men för att visa henne en aning hänsyn kommer jag inte att skriva hennes namn, var hon bor eller någonting annat.
Jag kommer att skriva om det eftersom det är mina minnen & känslor som likt de andra minnena & känslorna som jag har skrivit om behöver få andas eftersom de ligger & trycker i mitt hjärta och gör både ont & gör mig varm.
Egentligen borde jag kanske avsluta den här serien med ytterligare minnen av psykologer som jag har haft för att förklara varför jag inte går till någon sådan med vad jag tycker, känner & minns men jag får se hur det blir....
 
Jag & min ex flickvän möttes på en folkhögskola där vi gick olika kurser, jag misstog henne först för en gammal klasskamrat från gymnasiet (som jag redan har berättat om att jag fick sluta pga skoltrötthet), Jag frågade henne som sagt men det var inte hon som jag trodde. Flera månader senare skrev hon till mig att hon hade känslor för mig så vi bestämde träff  och startade en liten relation. Den varade tyvärr inte speciellt länge....ca en vecka efter att vi hade inlett relationen välte hon med sin bil och hamnade på sjukhus. Rädd att att hon var mer skadad än hon var rusade jag till sjukhuset, (jag har aldrig rusat så fort till sjukhuset för någon tidigare!) men hon skrevs ut samma kväll. Efter det fick jag veta att hon hade kontaktat sin ex pojkvän som hon sa inte brydde sig om hon levde eller dog, om det nu var för aft få någon form av tröst eller bekräftelse jag vet inte men jag gjorde iallafall tabben att göra slut med henne, & att blocka henne på vissa sociala medier...
 
åren gick och jag såg att hon började lägga till mig i vissa cirklar på nätet så jag tänkte att jag inte orkade vara ovän med henne längre och tog bort blockeringen, under de åren som hade gått hade jag faktiskt tänkt på henne & undrat var hon höll hus för efter att jag hade gjort slut såg jag inte röken av henne! Men förklaringen till det fick jag senare. det visade sig att vi hade varit på samma Iron Maiden konsert också, hon hade sett mig men inte vågat komma fram och hälsa...hur som helst blev vi vänner igen och började prata. Vid träffades hos mig en sommar, drack varsin Iron Maiden öl pratade och var uppe hela natten & såg på film. Dagen efter körde hon hem men vi höll kontakten. På midsommarafton fick jag reda på att hennes kille hade dumpat henne & hon hade skurit sig djupt. Hon kom & hämtade mig, När vi kom hem till henne hjälpte jag henne att tvätta såret sedan tog vi en promenad i midsommarnatten. Helt spontant stannade jag henne, omfamnade henne & kysste henne, för min del kändes den stunden magisk, som om tiden stod still & som det bara var hon & jag i hela världen! Jag gorde det några gånger till innan vi kom tillbaka till henne. Jag hade en flaska whiskey med mig som jag drack ur  också, under natten men vi sov naturligtvis också.. Dagen efter körde hon mig hem och när vi satt i bilen frågade hon mig med lite darrande stämma om det var vi nu, jag satt tyst en liten stund sedan sa jag att jag inte kunde eftersom hon inte älskade sig själv, sedan sa hon sitt motto som jag har väldigt svårt att glömma...
hursomhelst vi bestämde iallafall att vi skulle fortsätta ses och det gjorde vi, under den tiden berättade hon att hon hade tagit till sig något som jag hade sagt till henne när hon hade skurit sig, "att det är inte bara sig själv man skadar när man gör så,man skadar även de som står en nära & som bryr sig". Det gorde mig jätte stolt över henne och efter tag inledde vi en relation igen. Det var den lyckligaste perioden i mitt liv. Jag hann presentera henne för några vänner & hon för några vänner till sig.
 
 
Under tiden som vi var ihop köpte jag en flaska whiskey till, och ja de hände att jag brukade köpa öl också så jag kan förstå om hon tror att jag är alkolist men det är jag inte! Jag har gett henne anledningarna till varför jag brukade göra som jag gjorde och det ena var för att dämpa en oro jag hade över en kommande skatteskuld & att jag inte kunde lägga mer pengar på henne än vad jag ville. Jag kan inte neka henne någonting så varför skulle jag neka henne sanningen? Jag vet att att om jag hade varit alkolist hade jag sökt ett rus & därför köpt mer & starkare öl eller sprit än vad jag gjorde!
 
Under tiden som vi var ihop visade vi varandra våra så kallade tillflyktorter, jag drar ofta till ställen där jag har minnen, men det är ett ställe där vi brukade se på solnedgången som jag ännu inte har kunnat gå till eftersom det minnet gör för ont. Jag har inte heller kunnat vara i hennes stad särskilt många gånger heller eftersom det också gör ont, men jävlar vilken fin stad hon bor i ändå!
 
Hur som helst. Förhållandet tog åter slut, pga hon gick tillbaka till killen som hade fått henne att skära sig och hon berättade det via sms. Det blev första gången vi grälade och vi sa inte något till varandra på ett bra tag, 
men jag visste att det skulle ta slut igen mellan dom & jag oroade mig som fan över henne. men hon var onåbar.
Jag fick en återfalls depression som ledde till att hon tror att jag är besatt där jag ristade in hennes namn på min arm och det gjorde jag för att samla mod & kraft att skära djupare, vilket det sedan blev också, men på ett annat sätt, rispningarna av hennes namn slutade jag med och de syns inte längre, det andra skärandet har jag också slutat med men tyvärr har det fått henne att tro att jag är besatt och att jag är en hycklare med tanke på vad jag sa till henne om att skada sig själv, jag kan förstå att hon tror det men en sådan depression som gör att man skadar sig själv igen kan man inte hjälpa att man får, och nej jag gjorde som sagt inget av detta pga besatthet utan för att jag bryr mig om henne så mycket & för att jag är rädd att hon ska skada sig själv igen eller dö....
 
jag tror det ändå är bäst att jag berättar om två enormt misslyckade psykologbesök vid ett senare tillfälle så att ni som läser kanske kan få en liten inblick i varför jag har en viss misstro mot sådana och hellre tar itu med mina depressioner på egen hand även om jag har haft en bra kurator efter de här två om åter kommer att ta er tillbaka några år i tiden.
 

Minnen & känslor del ...

0 Läs mer >>
Det här är två gamla minnen som jag har sugit ett tag på eftersom jag dels har en dikt i skallen som det känns som att jag måste få till innan jag skriver den, så att orden hamnar på rätt plats så att säga, men den kommer nog efter del 7 som blir det sista eftersom jag inte vill bli för långrandig, i det här berättandet och det sista minnet är ett av de nyaste & färskaste, men nu ska jag ta mig tillbaka till barndomen i två separata minnen som inte har med varandra att göra men som jag måste få ur mig.
 
Det fanns en liten lekplats i närheten där jag, mina bröder & våra kompisar brukade leka. Där fanns en gungställning med 3 gungor, en gunghäst & en sandlåda samt en liten gräsplätt med stålställningar som kunde fungera som mål. Det var en fin dag och jag, mina bröder & några kompisar var på lekplatsen & gungade.
På något sätt hade jag lyckats klättra upp på gungställningen som var av trä och där satt jag när jag råkade titta mot ett fönster på ett av husen vid lekplatsen. Där stod en dam i bar överkropp och glodde på oss, hon såg riktigt arg ut, och gick och skvallrade för våra föräldrar, hon kallade oss också för nazister och spioner, långt upp i tonåren fick jag reda på att hon hade sutttit i koncentrations läger eller något sånt, men långt upp i tonåren, ungefär till jag flyttade hemifrån kunde jag höra henne ryta åt andra barn att de var sånt som hon hade kallat oss, jag rös vid tanken på henne, även om jag hade viss förståelse för att det var något som inte stod rätt till i hennes huvud. 
Nu för tiden är det inte mycket som är kvar av den lekplatsen...som hon också hävdade att hon ägde!
 
Jag brukade hänga på en mack som gick under namnet Uno X. Vid den fanns en tunnel som var fylld med graffiti, men tyvärr är den som många andra tunnlar grå & trist idag och förekommer det något av färg är det bara så kallade tags..jag får en lite vemodig känsla av nostalgi när jag går igenom tunneln eftersom graffitin där kändes som en del av min barndom, men nu till själva macken. Som jag sa brukade jag ofta hänga där av någon anledningn, det fanns b la ett arkadspel och ibland snodde jag åt mig rester från folks tallrikar, inte för att jag inte fick någon mat hemma utan för att det var gott , så var det en gång när jag råkade ta en mans mjölk, förståligt att han blev sur och jag skäms faktiskt idag när jag tänker på det. han var väl i 50års åldern tror jag....hur som helst. när jag kom ut stod han vid sin bil, han ropade en fråga till mig om jag skulle ha stryk, "Nej tack" sa jag och kastade mig på min cykel & jävlar vad jag cyklade! Han följde efter i sin bil.. Nedanför en backe med hjulspår låg två affärer, den ena hette Spara & finns inte längre, den andra heter konsum, jag tog den vägen ner och fortsatte att cykla utan en tanke på att stanna eller bromsa! Hans jakt tog slut vid en trottoar med några brevlådor, när han körde in mot trottoaren var det närmaste han kom mig, men jag såg honom aldrig stiga ur, och jag försvann och kom hem välbehållen utan att yppa ett ord om det intrfäffade för mina föräldrar....men som sagt det är en sak som jag skäms över, trots att jag var ett barn borde jag nog ha vetat bättre än att göra som jag gjorde på den tiden..jag gick i lågstadiet under båda de här händelserna men vem har samtidigt inte gjort hyss? Efter den här händelsen på macken slutade jag att hänga där även om jag gick dit för att köpa godis, mina favoriter var "Krokodiltårar" (som kostade 10öre st), Banana skids & Refreshers  (som båda finns än idag men med lite annorlunda priser...

Minnen & känslor del ...

1 Läs mer >>
Det jag kommer att berätta om nu är många många minnen i en händelse som är en av de bästa som jag har 
upplevt som aspergare.
 
Året efter att jag hade slutat på folkhögskolan som jag skrev om i föregående inlägg åkte jag till Cornwall med en grupp andra som har aspergers syndrom & personal. Det hade blivit bestämt att vi skulle på den där resan när vi var på lilla Amunds ön i Göteborg. Det kändes ganska nervöst att flyga så långt bort själv, trots att jag ibland flög till Stockholm på egenhand när jag var liten för att besöka mina farföräldrar så var det här något nytt även om jag hade träffat vissa i gruppen tidigare så var det ju ändå nytt för mig.
 
Mitt första intryck var hur fel & konstigt det kändes att åka på vänster sida av vägen men jag skämtade bort det
genom att tala om för chauffören att han körde på fel sida av vägen vilket han garvade artigt åt.
 
Vi bodde på ett ställe i Wadebridge som heter Trevanion house, Det var ett fint gammalt hus som låg en liten promenad från själva byn eller stan om invånarna där hellre vill kalla det så men de flesta ställen vi besökte var
jätte små, men det är klart att det fanns platser som jag kan kalla städer, dessutom fanns det bara ett enda Mc Donalds i hela Cornwall!
 
I huset där vi bodde hade de personal som brukade följa med oss när vi skulle på utflykter. Jag minns speciellt en tjej som hetter Caroline Tredrea som jobbade där, jag minns att jag tyckte att hon var söt, och vi brukade små retas med varandra! Vid något tillfälle försökte vi lära henne att räkna svenska, det gick väl sådär även om man märkte på henne att det var svårt.
 
De gånger vi for till kusten för att bada föredrog jag att istället utforska grottor och att klättra på de branta klippväggarna, trots att jag fick berättat för mig att det var farligt att att många turister fick räddas därifrån, 
vilket jag hade lite svårt att förstå, för mig var det som en barnlek att klättra både uppför & nedför de där 
klipporna, men det är klart, jag har väl alltid varit lite äventyrlig av mig på något sätt, gillar utmaningar.
helt enkelt.
 
Vi besökte ett nöjesfält också, jag fastnade för en jätte stor karusell som bestod av en stor snurrande cirkel där man satt som i en ring, karusellen  snurrade åt alla möjliga håll och kanter och medan de andra skrek i högan sky & höll fast sig för liv och lem behandlade jag karusellen som ett dansgolv pga det var någonslags discomusik som spelades till åkturen.
 
Jag firade min tjugonde födelsedag där i Cornwall också, blev tårta och när de hade firat mig bestämde jag mig för att avsluta min födelsedag med något att dricka på en engelsk pub, tyvärr var det en kille som ofta brukade följa mig som följde med nu också, men vi hann inte vara på puben särskilt länge förrän det kom en ur personalen som hade följt med oss som sa att han var för ung för att vara där jag gick ut och satte oss på en bänk mittemot puben. Då kommer det plötsligt ett rejält packade gäng engelsmän mot oss. Några av dem satte sig på bänkarna bredvid vår och var ganska lugna, men en killarna i gänget, en stor biffig typ kom fram mot mig och började knäppa upp sina byxor, jag vågade inte tänka på vad han hade tänkt hitta på så jag stängde mina ögon, då hörde jag plötsligt en av tjejerna i gänget skrika "What the fuck are you doing you sick idiot, I don´t  want you fucking beer" och så hörde jag en burk som studsade i marken. Jag öppnade ögonen och såg att killen knäppte sina byxor och sedan försvann dom så då stack jag också. Dagen efter träffade jag två i gänget, (tjejen & en kille) Jag tackade för hjälpen &  de bad om ursäkt för sin kompis beteende och sa att de förstod mig eftersom de inte heller hade velat bli behandlade på det viset!
 
Jag minns även att vi besökte ett ställe där de hade gigantiska Shire hästar och en jätte liten ponny, fick se olika slags ugglor & Sea world center. När  vi var ute och skulle äta hade vi ofta lite olika val av drycker, från juice, läsk eller Gingerbeer, det blev första gången jag provade Gingerbeer (som inte är öl trots namnet) och sedan höll jag mig till den när vi åt.
 
Sista kvällen innan vi skulle åka åkte vi till NewQuay som är ett populär tillhåll för surfare. Vi gick längs stranden och jag minns att jag hittade en liten haj som hade blivit uppspolad, den såg så liten & skör ut och jag tog upp den för att titta närmare på den och jag minns att jag i efterhand nästan tyckte det var lite synd att jag inte kunde få med mig dess käkar på något sätt som ett minne....
 
Jag hade köpt en liten tändare i form av en handgranat i Cornwall, den var inte större än min tumme, men självklart fick jag inte ta med den vid incheckningen, som om det inte räckte med det vemod jag kände inför att åka hem blev jag nu också både ledsen & arg över det, men jag var ju tvungen att följa med de andra så efter en del om & men fick jag kuta ifatt de andra som hade hunnit en bit...som ett minne av den här resan fick vi förresten 2 små dagböcker i form av pappershäften om vad vi hade upplevt och gjort, under vistelsen, mitt personliga möte med gänget finns naturligtvis inte med där, men jag plockar fortfarande fram och läser dem ibland för att få mig ett skratt, men oavsett om jag läser dem eller inte så är resan något jag alltid kommer att minnas & känna mig varm av vid tankar på den!

Minnen & känslor del ...

2 Läs mer >>
De minnen & känslor som jag kommer att berätta om här är bland de tyngsta som jag bär i mitt hjärta, 
de är både fyllda med glädje, värme, sorg & skam och jag känner att jag måste få ur mig det så att folk
lär känna mig utan att döma på förhand, även om det inte har att göra med vad en person tror att jag är, 
eller var. 
 
När jag var tonåring hamnade jag i ett gäng tack vare två tjejer som jag träffade på en fritidsgård, 
de hade gått i klassen under mig på högstadiet och vi hade börjat prata. Hur som helst så blev jag 
alltså som sagt bjuden att träffa deras kompisar, det var på en skolgård. I början satt jag ofta för migsjälv
medan de andra drog iväg med varandra för att prata enskilt. Jag fick dock ganska snabbt en killkompis
som sedan blev som en bror för mig! Vi kunde prata om allt och ställde upp för varandra i alla lägen!
Emellanåt var det dock interna konflikter i gänget och som om inte det räckte hade vi problem med ett
yngre gäng killar som brukade trakassera oss på olika sätt. Vårt gäng hängde ofta på den där skolgården, 
eller i något som vi kallade värmeporten, eller hos någon i gänget När vi festade hände det att vissa hällde socker i 
ölen för att bli lite fullare.
 
Jag började gymnasiet men det gick åt pipan så jag fick börja på en folkhögskola för handikappade. De hade en 
kurs för personer med aspergers syndrom och jag trivdes där de första veckorna..tills jag såg hur två kvinnor i 
personalen betedde sig, både mot de handikappade & oss. De flesta ur personalen var bra och kunde vara lugna om det var något men dessa två var som pittbullhundar! En gång när vi hade gymnastik ville jag testa att "dunka" som det heter i basket och hänga några sekunder i korgen som jag hade sett basketspelare göra på teve. Tyvärr räckte det för att ringen skulle böja sig. Som jag sa, de andra ur personalen var hur lugna som helst och sa att det nog gick att laga, men en av de här kvinnorna kom givetvis fram & började gorma & hytta med fingret mot mig,
En annan elev på skolan fick utbrott ibland, och hade då sönder saker. En gång hade hon sönder en askkopp på utsidan av skolbyggnaden. Då kom givetvis en annan av de argsinta kvinnorna ut, börjar ryta & gorma om att hon inte är vuxen & att hon är en slyna. En vecka senare när vi åt, retade jag och mina kompisar en annan asperger kille, det slutade med att han blev så arg så att han gick & slängde igen dörren efter sig varpå den sist nämda kvinnan reser sig och frågar om vi var nöjda, jag reste mig upp svarade: "Du ska väl fan inte säga något!, Du kallade N.N för slyna", hennes enda svar blev ett nonchalant "ja hon var en slyna den gången". Som ni kanske märker antydde jag att blev eller snarare var något jag inte ville bli och som jag avskyr idag en jävla mobbare! Jag vet att det är en dålig ursäkt men det man har blivit utsatt för kan ju utsätta andra för som det heter i den berömda onda cirkeln, idag hatar jag som sagt mobbing men jag tror att det kan ha varit en kombination av min vantrivsel som ledde till detta också ytterligare en dålig ursäkt kanske men det är mina enda förklaringar till det inträffade. Min vantrivsel ledde också till att jag försökte begå självmord, först försökte jag dricka M sprit, men jag spottade ut det, direkt efter det skar jag mig, jag minns hur ledsna mina föräldrar var när de hämtade mig från skolan för att jag skullle få vara hemma ett tag, men tillbaka skulle jag, en annan sak som vantrivseln ledde till var att jag brukade gå ut på nätterna och hitta på diverse små hyss, men inget hjälpte. Mitt mobbande tog slut under vårterminen, under ett möte men tyvärr glömde vi som mobbat att ta upp personalens beteende. Jag fick iallafall en kurator på skolan, och jag tyckte hon var bra! Killen som jag mobbade bor idag i samma område som jag och vi hälsar och pratar lite när vi ses på stan eller så.
 
Tillbaka till gänget. Som jag sa så hade vi problem med ett annat gäng, en gång jagade de oss från Ystadfestivalen, men blev stoppade av en gammal klasskompis till mig, en dag fick jag dock nog och 
lät sprida att jag ville slåss mot en av killarna i gänget. Han hörsammade min önskan och vi möttes
utanför en väns port,mina kompisar försvann in i porten men jag satt kvar, han började håna mig lite och sedan började han sparka mot mig, jag parerade sparkarna bra, men vi hann inte så mycket för kompisen som bodde i trappen vi hade varit utanför kom ut med sin mor & hon stoppade slagsmålet. När det var interna konflikter i gänget på´en fest eller så brukade jag och min bäste killkompis gå ut och ta långa promenader i sommarnatten, 
det var härliga tider men, tyvärr splittrades gänget tillslut. Man slutade umgås och och att prata med varandra och jag minns hur jag i början var livrädd att förlora allihopa, men jag har lyckats behålla vänskapen med alla och har de som vänner på facebook idag och jag hälsar & snackar med dem om jag möter dem på stan. 
 
I vintras fick jag ett väldigt tråkigt besked om Sanne, en av tjejerna i gänget. Hon hade fått en stroke, och den har tydligen slagit så hårt att hon inte kan prata längre, det känns så orättvist & fel att en person som är 5 år yngre än mig (och jag blir 39 i år) drabbas av något sånt, jag minns henne som en positivt och frisk fläkt i gänget, var ofta glad och väldigt frammåt!
 
Det är svårt att säga hur många fler minnen jag kommer att dela med mig av...jag tror dock att nästa kommer att handla om en positiv och rolig sak som jag har varit med om som aspergare.

Minnen & Känslor del ...

0 Läs mer >>
Jag brukar gå tilll gatan som var min första adress när jag kom till Ystad för att se hur mycket som har förändrats sedan jag flyttade därifrån...jag minns första gången jag dit, det var en chock! Det såg mycket bättre ut än då jag bodde där! De höga buskarna som kantade lekplatsen var borta, det var en ny grillplats, nedanför rutschkanan fanns det i en stor sandslåda med en klätterställning, gungor & små hus där jag och mina kompisar brukade leka kiosk, de små husen var borta men jag har ett ganska roligt minne från klätterställningen. Jag, mina bröder & våra vänner var vid klätterställningen när några äldre tjejer började kasta vattenballonger mot oss. En av vattenballongerna gick inte sönder så jag tog den och kastade tillbaka den och får höra ett långt neeeeeeeej.
Jag frågade dem om den hade träffat något och det hade  den! Den hade på något sätt gått sönder mot den äldre tjejens säng! 
 
Ett annat minne från den perioden handlar om en tant som vi bodde ganska nära. Hon hette Kerstin & hon hade en liten hund, var det var för ras & vad hunden hette minns jag dock inte (trpr det kan ha varit Melissa eller Lisa ,men jag är inte säker) men hursomhelst så brukade jag hälsa på hos henne, En gång när vi hade varit i Småland & körde in på Radargatan som var gatan där vi brukade parkera bilen såg vi hennes lilla hund precis framför bilen! Så fort vi hade stannat slet jag upp dörren & fångade henne, Sedan gick jag med hunden till tant Kerstin (som vi brukade kalla henne). Hon blev jätte glad att få tillbaka sin hund, och någon dag senare fick jag en liten slant & choklad som tack!
 
När jag går åt det hållet brukar jag även passa på att besöka min första skola. Jag brukar antingen sätta mig på kullen framför skolan & titta på den, eller så brukar jag gå & titta in genom fönstren. Mycket har förändrats på den skolan också, på min tid fanns det inga bollplank, och ingen stor rutchkana på kullen vilket det gör nu. Det är också mycket mer växtlighet än förut och trots allt vemod som jag känner inför mina minnen därifrån så är jag iallafall glad att de har hållt Hoppa hage rutorna vid liv som kom till på min tid där. Jag minns att när jag gick från skolan var det alltid med väldigt blanade känslor av lyckla, frihet & vemod! Min första lärare hette Ulla, och hon var en bra lärare som jag tyckte om, när jag började mellanstadiet fick vi en som var mycket strängare och inte verkade ta mina problem på allvar när någon hade vart dum, hennes man var likadan & han m u l a d e min bror engång när han hade snöbollskrig med sina kompisar och det var utan anledning! Gympamajjen Rolf tyckte jag också mycket om! Jag fick en slags specialtid med honom för att ha idrott ifred vilket var en lättnad! Jag träffar honom ibland på stan när han står på österportstorg & har loppis.  Annars var jag nog den typiska aspergaren på rasterna, antingen fick jag vara med mina klasskamrater och spela ett bollspel som gick ut på att man skulle kasta en tennisboll mot en trappa (spelet hette förresten utklassning) och därifrån man stod när man fångade bollen skulle man kasta ifrån, annars gick jag väldigt mycket med vaktmästaren som hette Erik som var en gammal man. Jag träffade honom några gånger när jag var i tonåren, men i och med att jag fick mer & mer intressen försvann de slumpartade mötena med honom.
 
Som ni märker har jag en massa minnen & känslor att dela med mig av, mitt syfte är att försöka få folk att förstå hur jag funkar ihop med de  två sakerna plus tankar om det och jag har funderingar på att dela med mig av ytterligare två men de kommer senare...

Minnen & Känslor del ...